Vilket var det första spat?
Ordet spa kommer från den belgiska kurorten med samma namn, som tack vare sina varma källor var välbesökt redan under romartiden, då den hette Aquae Spadanae. Det latinska namnet på orten kan vara avlett från verbet ”spargere” som betyder fukta. Att spa skulle vara en förkortning av det latinska uttrycket ”salus per aquam”, hälsa genom vatten, är dock felaktigt. Akronymer bildade på latinska uttryck är över huvud taget inte särskilt vanliga.
Spa för hälsan
1326 upptäckte vallonen Collin le Loup att vattnet i en källa i Spa var rikt på järn, vilket man vid denna tid ansåg vara bra för människor som led av järnbrist. Spa blev därför även ett resmål för människor som led av denna och andra åkommor.
Romarna uppförde badhus, s.k. termer, på många håll i sitt rike, bl.a. i Bath i England. På 1500-talet uppförde engelsmannen William Slingsby en kuranläggning vid en järnhaltig källa i Yorkshire. Slingsby hade tidigare besökt Spa, och blivit inspirerad av verksamheten där. Han byggde en brunn som senare belv känd som Harrogate, den första brittiska kurorten. Redan 1596 omnämns Harrogate i en skrift som ”The English Spaw” och ordet spa började därmed bli synonymt med kurort.
Badandet blir populärt igen
Under 1500-talet togs även traditionen att bada i de romerska termerna upp igen i England. Under medeltiden hade kyrkan fördömt badande som syndigt och sjukdomsalstrande, vilket inte var helt taget ur luften med tanke på vilka aktiviteter som ibland föregick i badhusen. Badandet återupptogs dock i och med renässansen, då många av kyrkans påbud ifrågasattes.
Med tiden flöt de två verksamheter som fanns i Spa, kurorten och badet, ihop till ett ord. Eftersom vattnet i den vallonska källan ansågs vara hälsosamt ansågs även badandet vara det, och med tiden fick ordet spa denna betydelse: en hälsosam badanläggning. Idag finns det många typer av spaer runt om i världen, men alla har det gemensamt att de erbjuder hälsa genom vatten.